Jag grinar för det mesta, har gjort det ett tag. Nästan vad som helst får mig till tårar, vad som helst som får mig att tänka på Det.

Jag måste inse det nu, det är lika bra att tala högt om det. Min allra bästa vän ska flytta. Och inte är det en liten flytt heller, inte till Stockholm, Göteborg, Umeå eller ens Norge. Det här är ordentliga grejer vi snackar om. Hon ska flytta till England.

När hon berättade att hon tänkte på det, att hon kanske skulle hamna där var det ingen big deal. Jag tänkte att det lär väl inte hända än på ett tag och det är väl bäst att ta det när det kommer. Men det dröjde inte länge. Snart hade hon fått familj och skulle bestämma sig på riktigt. Då ville jag inte att hon skulle åka alls, jag hoppades att hon skulle ändra sig, att hon inte skulle lämna gatan och att vi aldrig skulle hamna i olika länder.

Men hon bestämde sig för att åka. Jag kunde inte fatta det, jag förstår det inte än helt och hållet, det kommer jag inte göra förrens hon flyttat. Men då förstod jag verkligen inte, det var så overkligt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var på riktigt. Hon ska flytta.

Någon vecka därefter hade tanken sjunkit in bättre. Jag hade tänk på det och förstod att det är det här hon vill. Varför skulle jag stå ivägen? Jag blev glad för hennes skull och tyckte det skulle bli ganska kul, det lär ju bli några Englandresor för mig framöver och det är ju aldrig fel! Dessutom kommer hon trivas som handen i handsken skulle jag tro. Min deppiga inställning hade vänt, det skulle bli bra ändå. Jag är glad för min lille gris.

Sen kom ännu en smärre chock. Inget som förändrade min inställning till flytten men något som fick mig att sätta drickan i halsen. Hon berättar att även hennes pappa och syster ska flytta till England. Det hade vart tankar på det ett tag men inget de velat prata så högt om. Jag blev chockad! nu kommer det bli ännu tommare i huset på sexan. Verkligen inget jag hade räknat med, jag hade vant mig vid tanken på att en av dem försvinner, men tre? Jag blev rädd att aldrig se dem igen, att snart försvinner allihop och huset gapar tomt.

Det har gått för fort, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Alla försvinner åt olika håll på en sekund. Idag flyttade två. Den 11e flyttar Elin, åh herregud. Så långt bort. Men det kommer gå bra, vi kommer ses snart. För jag kommer inte klara mig alltför länge utan min bäste granne och vän.

Det blir bra. Alla går vidare, det bara är så. Jag måste bara lära mig att hantera det. Och bli en baddare på att hålla kontakten med mina fina. För det är nog inte sista gången jag säger hejdå till en vän. Men förhoppningsvis sista när det gäller min bästa.

Elin, jag älskar dig. Och kommer alltid att göra, mig blir du inte av med så lätt ♥