Nu börjar det, nu är det på riktigt. Och jag vill egentligen inte tänka på det, jag vill verkligen inte. Jag förstår inte än, jag har inte insett vad som egentligen händer. Jag vet inte om det är bäst att inte förstå tills det verkligen händer, eller om jag borde börja inse det nu, för att ha tid att smälta det.

En minut att skriva texten, längre än så vill jag inte tänka. En annan gång. Jag skjuter fram det.