Vissa saker man ser eller är med om är otroligt vackra. Fina ögonblick där man bara vill stanna och andas en stund, bara må så bra det går.

När men sedan lämnar ett sådant här ögonblick bakom sig kan man välja två vägar; antingen kan man lägga energin på att vara bitter för att det är över, eller så kan man tänka tillbaka och vara lycklig för minnet som alltid finns kvar.

Jag väljer helst det andra alternativet, även om det inte alltid är det enklaste. När det gäller kent, vilket var min första tanke, så är det rätt enkelt att vara lycklig för det man fått uppleva, tacksamheten över att de finns där, att de gör allt för oss, att de får mig att må bra. Det funkar utan problem.

En annan sak är det när det gäller människor, vänner eller någon som bara betyder en del. Det går bra så länge man är på samma våglängd, så länge man går åt olika håll och vet att man gör det, man är beredd. Men när en av två går åt ett annat håll blir det genast svårt. man är oförberedd och vet inte vad som händer. Jag ser det framför mig men vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra för att ta mig igenom det. Jag vet inte hur man gör.

Jag vill veta hur du tänker för jag förstår inte, jag vill veta varför du gör som du gör, men jag kan inte se vart du vill.

Bitter var nog inte rätt ord för det. Jag vet inte vilket ord jag ska välja för jag vet inte vart jag står. Oförstående är bättre.

Men jag vet fortfarande inte hur jag tar mig från oförstående till att vara lycklig över det som varit. Jag vet inte hur jag ska lära mig förstå.

Jag vet inte.