Kalla kårar längst min ryggrad. Jag har en blixtrande känsla som inte försvinner. Doften av grönt gräs och sommarregn på asfalt, solen i ögonen. Det hjälper inte, känslan är kvar. Jag vill att den ska försvinna samtidigt som jag vill att det ska kännas. Den ska vara där nu, det är ett sådant ögonblick som ska kännas, ända in i själen. Ändå är jag motvillig, världen är suddig och jag vill bara vara kvar för alltid. Jag ser in i de stora ögonen, lika mörka som natten. Jag känner knivhug i bröstet varje gång jag tänker på vad som väntar. Jag stryker handen över bogen på min prins, och viskar tyst fina ord till hans öra. Pälsen känns som sammet i min hand.

Det färgglada landskapet som omger oss lyser upp tillvaron. Små vita blommor fyller marken där jag står och fastnar mellan tårna på mina nakna fötter. Doften av vitsippor, klöver och färskt sommargräs sticker mig i näsan. Min prins har den finaste mulen i hela världen. Jag känner en lätt puff i sidan, och jag får ett nytt knivhugg i bröstet. Känslan går inte att förtränga, även om jag skulle vilja. Tiden håller på att rinna ut. Jag gömmer huvudet i hans päls, allt för att få behålla  den välkända lukten av min underbara fina. Jag tänker att om jag stannar här nu, kanske jag kan stanna för alltid. En varm pust mot min rygg, och värmen sprider sig i hela kroppen, jag kramar om honom, känner värmen, lukten, allt det fina. Jag känner en mjuk mule mot min stängda hand, jag kramar fingrarna runt tre hårda bitar som luktar gröna äpplen. Han vet att det finns där. Men jag vill inte ge honom det, jag vill inte ta ett enda steg till som påminner mig om att jag inte kan stanna. Jag hör avlägset grus som krossas på vägen, ett dovt brummande ljud från motorn av en volvo. Det kommer närmre och närmre, en välkänd grå kalufs får sig en vindpust från det öppna fönstret i den glänsande silvermatta bilen. Den svänger in på den stora gårdsplanen, och jag hör dörrar som öppnas och stängs. Jag rör inte en fena, står stilla som en staty där jag står bredvid min bästa vän. Solen får hans päls att glänsa likt hästarna i sagornas värld. Men han är verklig, och jag vet att jag måste ta steget ifrån min verkliga sagohäst. Jag låter mulen nafsa i min handflata. De hårda bitarna med äppeldoft slinker ner i hans mun, jag omfamnar hans mjuka päls en sista gång, för snart är jag långt därifrån.