Jag är livrädd för att leva

och jag är dödsrädd för att dö

-men älskling vi ska alla en gång dö

Jag vet redan nu att när jag står där i annexet i sthlm om fem dagar och ser mina gudar på scen kommer jag vara lyckligast i världen. Det finns ingenting som får mitt att känna vad kent får mig att känna där de står där på scen och gör det dom är absolut bäst på i hela världen. Jag vet att jag kommer gråta, om inte till första låten så till sista; Mannen I Den Vita Hatten. Det är det bästa som finns, och det mest känslofyllda ögonblicket under hela underbara konserten. När de har gått ut två gånger redan, och man kan aldrig veta säkert om de kommer ut igen, man bara står där och hoppas, skriker och lever som aldrig förr. Sen kommer de ut en sista gång, och första tonerna av MIDVH hörs, det är kärlek på högsta nivå. Det är en känsla som inte går att beskriva. Och jag vet då att snart är det slut, snart kommer gudarna försvinna in i deras värld, jag kommer inte se dem på ett tag. Men just då, mitt i MIDVH, då gör det ingenting, då är jag så lycklig jag kan bli. Det är ett antiklimax som får mig att leva, känna att jag är vid liv, och att jag är så levande, så sjukt mycket vid liv att jag bara vill stanna där i all evighet.

Det finns ingenting som slår kent. Och det kommer aldrig finnas, så är det bara. Min längtan, min lycka och min kärlek till kent är obeskrivlig. Den bara är där. Och kommer alltid att vara.

Kent, ni gör mig lyckligare än någonting annat.

kärlek

:*