Det finns vissa saker som påminner en om minnen, om personer, om speciella händelser. Ibland är det en bra sak, ibland är det jobbigare tankar eller minnen man inte vill minnas, eller inte tänka på just då.

Det kan vara för tidigt att tänka på det, såna minnen som man vill ha längre fram men som nu bara gör en ont. Det kan vara sånt som man aldrig vill tänka på och som bara får en att må dåligt.

Jag kom in på såna tankar nu, det handlar om något jag saknar, något som jag inte vet om det kommer tillbaka eller inte. Just därför är det knivigt, hade jag vetat, hade jag haft svaren så tror jag inte det hade varit lika jobbigt. För då hade jag i alla fall vetat, nu vet jag inte och det gör mig ont. Det gör att minnena inte är välkomna. Samtidigt som jag inte vill tänka på det vill jag minnas, jag vill ha det nära. Jag vill minnas små saker som ord, känslor och händelser som betyder. Det är en svår situation, att inte veta.

Jag kommer hela tiden på mig själv med att hoppas, att tänka för mycket, just då gör det ingenting men när jag drar mig tillbaka till verkligheten är det inte roligt längre. Då kommer saknaden. Som jag annars inbillar mig inte finns där. Som om ingenting spelar någon roll. Just för att det är så det varit, just för att det är så jag behöver tänka. Och det funkar, stundtals. Sen kommer verkligheten ikapp.

Jag behöver tänka på annat, skjuta undan de jobbiga tankarna och hålla mig sysselsatt, men det är inte alltid så lätt som det låter. Nu till exempel, när jag trodde att jag skulle kunna sova, jag trodde att klockan var mycket mer än den var så jag bara skulle kunna komma in i drömmarna och istället vakna imorgon då det finns mycket mer att göra. Istället sitter jag här, klarvaken och tänker alldeles för mycket. Jag försöker komma på saker att göra som att städa, äta något eller kanske spela bort tankarna i ipoden. Men jag städade förut, hungrig är jag inte och jag har redan spelat så det räcker för resten av livet.

Det är bara sova som gäller, jag får försöka tvinga mig. Men då är saken den att jag ligger och tänker för mycket istället. Och somnar jag så fortsätter tankarna till drömmarna och hela natten blir fylld av minnen. Då är det också bra, medans jag drömmer, för än så länge har drömmarna varit bra. Men då blir det jobbigt att vakna och inse att det bara var en dröm.

Jag måste lära mig att koppla bort, förstå att jag redan har svaret. Men jag vill inte förstå, jag inbillar mig att jag inte har svaret förrens jag fått det rakt.

Och ett rakt svar tvivlar jag på att jag kommer få.

Jag får nog sätta mig och sticka mig en halsduk eller något. Bara för att hålla mig sysselsatt. Och som det är nu kommer det bli en lång halsduk.

Fler och fler bloggar kommer nu. De sprider sig som smör i solsken. Som inte sprider sig men smälter i alla fall, eller nåt. Har väl varit så ett tag men ändå, konstigt det där.

Och jag är kvar.. än. märker att det inte blir lika mycket tänka efter inlägg och mer lätta, men det är som det är. Jag skriver vad än som faller mig in och så lär det fortsätta.

Just nu sitter jag med min käre granne och försöker komma på vad man ska ha på sig på studentfesten 90tals tema. Går inte något vidare bra kan jag ju meddela. Men det visar sig väl. Annars är det rätt lugnt för tillfället. Överhuvudtaget. Har bara en lektion kvar den här veckan och sen är det helg, skönt som tusan. Även om jag inte gjort mig förtjänt av det. Allt fungerar, är okej. Det är så vi lever nu, okej. Nice

Kan ju nämna att kent närmar sig. Det lär bli några såna längtans-inlägg nu ett tag så det är lika bra att börja nu. 26e februari smäller det. Sthlm - anexet - kent. Jiho!

Äntligen.

men vi säger så då. blir bra det

"Chacha!"