Jag sa att det kunde vara skönt att vara deppig ibland, att få ut sånt som man inte visste fanns. Och det kan det vara, det kan vara väldigt skönt - när man väljer det själv. Inte som nu, när humöret sänks av sig självt och jag inte vill känna så. Jag vill att allt ska vara bra, jag vill förstå, jag vill så mycket som bara inte går. Tydligen.

"Det funkar inte"

Tre ord jag hatar. I vilket sammanhang de än kommer, jag är för envis för att låta det vara så. Och jag vill inte höra de igen. Jag förstår inte vad som är så sjukt svårt. Jag förstår mig inte på dig, och jag vet inte heller om jag någonsin kommer göra det, jag vill bara att det ska funka.

Jag vill bara strunta i alla fula regler, i allt som man "inte ska". Jag vill göra saker och ting på mitt sätt. Sluta spela spel och bara säga det jag vill, få svar och så är det bra. Tyvärr är det inte så enkelt, för om en spelar spel tvingas resten in i det. Så jag har på ett sätt inget val... Det var ju tråkigt.

Och jag är rädd att om jag inte följer reglerna förstör jag hela grejen. Jag förstår inte hur jag orkar. Varför ska jag vika mig?

Nu är det ändring. Inga jävla regler.

Sådetså

Varför låter jag mig påverkas så hårt? Varför låter jag det bli så viktigt, ta en så stor plats?

Jag är rätt bra på att förstora upp vissa saker. Jag tänker för mycket, det har jag redan konstaterat. Jag lägger för stor vikt på småsaker, vilket är helt onödigt egentligen. Jag låter en människa påverka mitt humör, mina tankar, min hela dag. Det är så dumt. Samtidigt vill jag inte sluta med det, på ett sätt vill jag tro att det ska bli så som jag vill. Att en människa kan förändras. Jag vet att det inte går, jag vet att det är fel av mig att ens tänka tanken. Men små saker, som hur man beter sig mot andra, borde man inte redan veta det? Och om man nu inte gör det, kan man verkligen räkna det till att förändra någon, om man bara lär denne någonting? Är inte det bara en tjänst mot den personen?

Många frågor men få svar. Hjälp mig

Jag har haft enormt mycket blandade känslor den senaste tiden. Förvirring, tomhet, besvikelse, sorg. För vissa stunder också lycka, glädje och skratt. Men nu orkar jag inte mer, jag lägger ner. Jag är ärligt talat arg, besviken. Jag förstår inte hur människor tänker och jag orkar inte ens försöka förstå längre.

Du kan dra.

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå

Det finns många oskrivna lagar och regler för många olika kategorier. Det finns alldeles för mycket som jag inte förstår mig på. Och när jag väl försöker känner jag mig bara ännu dummare. Jag vet inte hur det fungerar, jag vet inte hur du fungerar.

Jag ska sluta tänka.