Jag är hemma. Det är känslan som fyller mig när tåget närmar sig Göteborgs station. Sveriges absolut bästa stad, jag älskar den.

En vacker dag ska jag bo här, sådetså.

Nu är det vattenpipa, bra musik och lite god dricka. Kvällen kommer bli bra, och jag är hemma. Underbart

:*

Som vanligt så borde jag sova vid den här tiden, men just idag orkar jag inte bry mig så mycket.

För första gången på länge har jag haft en grymt bra dag. SÄGspexet var bäst,är lite besviken på mig själv dock då jag inte hinner se det någon mer gång, men det är smällar man får ta.

Imorgon ska jag nämligen till Göteborg, mitt underbara, älskade Göteborg. Det var alldeles för längesen sist. Göteborg är verkligen en stad precis i min smak, allt finns där; shopping, bra människor, liseberg, en hel massa saker att göra och sa jag shopping?

Göteborg, där ska jag bo en vacker dag.

Men det är inte det enda som gjort mig glad idag. Något som fick mig på galet bra humör var sommarens festivaler då ett riktigt bra band kommer gästa några av dessa.

För att prata klarspråk så kommer kent till arvikafestivalen, hultsfred och Peace&Love. Är det inte typ den bästa nyheten ever? jag blev i alla fall överlycklig. Sådetså.

Nu ska jag sussa, och drömma om kent, göteborg och allt underbart.

kärlek

:*

Det är dåligt med energi nu måste jag säga. Har ingen lust med någonting alls egentligen, och får jag en idé att göra någonting orkar jag inte. Till och med mitt skrivande blir dåligt, jag tänker inte ordentligt, sover inte ordentligt. Jag fungerar inte så bra för tillfället.

Jag måste verkligen orka ta tag i allt. Jag vill inte slösa bort tiden, jag vill prioritera de rätta sakerna. Men det är inte så lätt som det låter. Jag kan bestämma mig för en sak, men sen ha väldigt svårt att hålla mig till det, i alla fall nu. Jag borde plugga. Historia, religion, svenska, foto. Det är mycket nu, men ingenting jag orkar med. Det känns inte bra, finns ingen tid.

Jag vill bara ha jullov, nu.

Mitt muntliga framträdande i svenska nationella gick inte alls som planerat. Det blev känslosammare än jag hade räknat med, jag trodde ärligt att jag var bättre på att stänga av än så, jag trodde jag kunde gå in i min egna bubbla, men det funkade inte. Jag tappade bort mig, glömde av kopplingen häftet och svävade iväg alldeles för mycket. Jag var nog inte nog förberedd, eller så var jag inte redo.

I vilket fall som helst så var det inte i klass med vad jag behövde göra för att själv vara nöjd med betyget och med själva framträdandet. Själv tycker jag att det var ett svagt framträdande, även om innehållet var känslosamt. Men det spelar ingen roll. I det här sammanhanget bryr jag mig inte ett skvätt om betyget, faktiskt. För jag är stolt över mig själv som vågade, och jag är stolt över mig själv som ändå klarade av det. Jag har vuxit som människa, och det är jag nöjd med. Det bryr jag mig om.

Sådetså.

Det finns många olika familjesituationer. Vi har alla olika erfarenheter och olika syn på hur en familj är och ska vara.

En fungerande och bra familj för mig är en familj som kan kommunicera, en kärleksfull och stark familj där man kan lita på varandra. Det är människor som håller ihop i vått och torrt, för att familjen är det viktigaste.

En fungerande och bra familj, där hemmet är en fristad. Jag önskar att alla kunde ha det så, jag önskar att det var en självklarhet. Det är det inte, inte för alla, inte för mig.

Så som jag har växt upp finns ingen kommunikation, knappt någon som lyssnar och verkligen ingen som förstår. Kärleken finns där någonstans, tror jag, men den är väl gömd under år av förtryck och gräl.

Som jag har växt upp är ett hem ingen fristad. När jag var liten försökte jag vara hos vänner så mycket jag kunde, och gick inte det bodde jag mestadels på mitt rum. Jag lärde mig fort att musik kan tysta skriken och den blev min bästa vän.

-

Mitt hus är delat. På nedervåningen, i vardagsrummet finns min pappa. Han jobbar mycket men när han väl är hemma är det där han är. Han skriker mycket, på tvn, på saker som inte går som han vill. Jag tror inte han mår bra, men han gör inte heller någonting åt det, och det är bara han som kan ta det steget.

Jag har tappat respekten för honom. Jag tänker inte nämna vad han skriker och säger när han sitter där i vardagsrummet, men det är inte något jag vill höra. Han har ingen respekt, för någon.

På övervåningen av huset har jag och min bror våra rum. Där finns också allrummet som mamma brukar sitta i. Alltså; pappa sitter på nedervåningen och resten på övervåningen.

   Det är ingen hemlighet att jag tycker om min mamma mer, det är bara så det är. Även om jag har tappat respekten även för henne. Lever man i ett sånt förhållande som hon gör så tar man antingen tag i det genom att göra någonting åt det, eller så lämnar man det. Så är det bara.

Genom att leva kvar i det tvingas även jag och min bror leva i deras problem, och det är inte rättvist.

Jag minns en gång för sex år sen, när jag, mamma och pappa var på väg till min brors konfirmation. Det är sisådär fem minuter med bil till kyrkan och ändå hann helvetet braka lös. I framsätet satt mina föräldrar och skrek åt varandra, i baksätet satt jag, arg och frustrerad och jag minns att jag tänkte "inte nu igen, jag orkar inte mer". Plötsligt tvärbromsar pappa och säger åt oss att gå ut. Jag blir så arg, slänger upp dörren och ställer mig utanför. Sen skriker jag åt dem rätt ut; "SKILJ ER FÖR FAN, JAG VILL INTE HA DET SÅHÄR".

Svaret blev något liknande "JA DET KANSKE VORE NÅGOT. OM DET ÄR VAD DU VILL", Men nej, det var inte vad jag ville, inte egentligen. Jag ville bara ha en fungerande familj.

Så som jag ser på det har det alltid varit jag som varit den starka i min familj. Det är jag som tar tag i problemen och säger vad jag tycker. Jag har många gånger lagt mig i mina föräldrars gräl bara för att jag inte orkat höra skriken och även om det inte alla gånger varit det bästa, så har jag inte kunnat låta bli.

Det finns många olika familjesituationer, och jag önskar att jag är ganska ensam om min.

Det blev inte alls som jag hade tänkt. Förra inlägget jag skrev var menat att bli mitt muntliga framförande i svenska nationella idag, så blev det inte. Istället flyttar jag fram det till imorgon, och byter ämne. Det känns bättre såhär, mer naturligt och närmre hjärtat.

Nu ska jag sätta mig och skriva den nya.

wish me luck

:*

Relationen till andra människor vårdas av två sidor, din och den andres. Funkar inte den ena sidan funkar inte heller den andra, det är som en elkontakt, kommer det ingen ström genom uttaget kan strömmen inte heller föras vidare.

Relationen till sig själv är annorlunda, den kan bara du själv förändra, förbättra och ta hand om. Den är inte som någon annan relation, ingen annan är i närheten lika svår och komplicerad, men inte heller på långa vägar lika viktig.

Frågan är då, hur gör man? hur kommer man dit man vill, hur vet man att man väljer rätt och hur bygger man upp relationen till sig själv?

Jag vet ärligt talat inte alls hur man får den ultimata relationen.

Men jag vet att man måste våga stå på egna ben. Jag har fått höra att genom att hela tiden förlita sig på andra människor - på sin omgivning - kommer man ingenstans. Man måste själv våga ta steget, våga gå ut i mörkret för att hitta ljuset. Friskt vågat hälften vunnet, eller hur?

Ett gammalt ordspråk, eller rättare sagt citat lyder: "Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv". Det är författaren Sören Kierkegaard som sade detta på mitten av 1800-talet och jag tycket det är så klockrent. Det handlar om att hitta sig själv, och för att göra det måste man våga leta.

Det är även som Anna säger "Relationen till sig själv är den absolut viktigaste och svåraste relationen man har". Hon säger det i en artikel ur Dagens Nyheter (15.3.2008), och hon har så rätt. Innan vi kan gå vidare i våra liv, kanske gå in i ett förhållande eller flytta ihop med pojk-/flickvännen behöver vi veta en del om oss själva. För om inte vi vet hur vi själva fungerar, hur ska då någon annan kunna veta det?

Relationen till vänner, släkt och bekanta vårdas av två sidor, relationen till dig själv vårdar du på egen hand. Så se till att göra det ordentligt, lita på dig själv och våga stå på egna ben. Det är ändå den viktigaste relationen vi har.

Det finns tid till att skriva, det finns tankar som ibland måste ner. Sen finns det de tillfällena när man måste skriva, även om man inte riktigt vill egentligen.

Det här är ett sånt tillfälle. Jag har väntat på att kunna skriva, jag har väntat på att orden ska komma, att fingrarna ska flyga. Nu känns det iställer som jag hackar mig fram, det är inte den enkla, vanliga texten. Det är någonting annat, något svårare, någonting påtvingat. Nära på i alla fall.

Jag vill att orden ska komma, jag vill att fingrarna ska flyga och bilda ord, meningar och sammanhang. Men det känns bara som jag upprepar mig. Börjar jag skriva känner jag snart igen mig, samma text som igår, samma text som för en vecka sen?

För tillfället har jag inga nya idéer, och det är riktigt påfrestande. Speciellt nu, när jag måste skriva. Jag måste hitta orden, meningarna och sammanhangen. Jag måste göra det nu, ikväll, innan jag blir för trött och inte orkar.

Och jag kan ju säga att pressen inte gör det enklare precis. Men nu ska jag koncentrera mig, nu måste jag komma igång. och det känns faktiskt som jag kan. Jag vet att jag kan.

Det är bara att hitta orden.