Direktlänk till inlägg 14 december 2009
Egentligen vet jag vad som är bäst, både för mig och för alla andra antar jag. Men det är inte alltid så enkelt, allt är inte alltid svart eller vitt.
Det bäste vore att glömma och gå vidare, men kan jag det? och ännu viktigare - vill jag det?
Nej, det vet jag att jag inte vill, inte nu. Jag vet vad som antagligen blir bäst i längden, det har jag lärt mig på vägen hit, men som jag också lärt mig kommer inte alltid hjärtat och hjärnan överens.
Ska jag lita på filmerna och sagorna där allt blir bra bara man följer sitt hjärta, eller borde jag vakna och se verkligheten och sanningen i vitögat?
Det är inte svårt att se vad som vore bäst, det svåra är att välja bort det jag vet att jag vill välja.
Dum som jag är litar jag på ödet och låter det bestämma.
Så den som lever får se, som man så fint brukar säga.
:*
När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...
Det behövdes verkligen. Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
5 |
6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 |
|||
14 | 15 |
16 |
17 |
18 |
19 | 20 |
|||
21 | 22 | 23 |
24 | 25 |
26 |
27 | |||
28 |
29 | 30 |
31 |
||||||
|