En blogg i vimlet

Direktlänk till inlägg 7 december 2009

Ett hem, en fristad?

Av musikego - 7 december 2009 22:01

Det finns många olika familjesituationer. Vi har alla olika erfarenheter och olika syn på hur en familj är och ska vara.


En fungerande och bra familj för mig är en familj som kan kommunicera, en kärleksfull och stark familj där man kan lita på varandra. Det är människor som håller ihop i vått och torrt, för att familjen är det viktigaste.


En fungerande och bra familj, där hemmet är en fristad. Jag önskar att alla kunde ha det så, jag önskar att det var en självklarhet. Det är det inte, inte för alla, inte för mig.


Så som jag har växt upp finns ingen kommunikation, knappt någon som lyssnar och verkligen ingen som förstår. Kärleken finns där någonstans, tror jag, men den är väl gömd under år av förtryck och gräl.


Som jag har växt upp är ett hem ingen fristad. När jag var liten försökte jag vara hos vänner så mycket jag kunde, och gick inte det bodde jag mestadels på mitt rum. Jag lärde mig fort att musik kan tysta skriken och den blev min bästa vän.


-


Mitt hus är delat. På nedervåningen, i vardagsrummet finns min pappa. Han jobbar mycket men när han väl är hemma är det där han är. Han skriker mycket, på tvn, på saker som inte går som han vill. Jag tror inte han mår bra, men han gör inte heller någonting åt det, och det är bara han som kan ta det steget.


Jag har tappat respekten för honom. Jag tänker inte nämna vad han skriker och säger när han sitter där i vardagsrummet, men det är inte något jag vill höra. Han har ingen respekt, för någon.


På övervåningen av huset har jag och min bror våra rum. Där finns också allrummet som mamma brukar sitta i. Alltså; pappa sitter på nedervåningen och resten på övervåningen.

   Det är ingen hemlighet att jag tycker om min mamma mer, det är bara så det är. Även om jag har tappat respekten även för henne. Lever man i ett sånt förhållande som hon gör så tar man antingen tag i det genom att göra någonting åt det, eller så lämnar man det. Så är det bara.


Genom att leva kvar i det tvingas även jag och min bror leva i deras problem, och det är inte rättvist.


Jag minns en gång för sex år sen, när jag, mamma och pappa var på väg till min brors konfirmation. Det är sisådär fem minuter med bil till kyrkan och ändå hann helvetet braka lös. I framsätet satt mina föräldrar och skrek åt varandra, i baksätet satt jag, arg och frustrerad och jag minns att jag tänkte "inte nu igen, jag orkar inte mer". Plötsligt tvärbromsar pappa och säger åt oss att gå ut. Jag blir så arg, slänger upp dörren och ställer mig utanför. Sen skriker jag åt dem rätt ut; "SKILJ ER FÖR FAN, JAG VILL INTE HA DET SÅHÄR".


Svaret blev något liknande "JA DET KANSKE VORE NÅGOT. OM DET ÄR VAD DU VILL", Men nej, det var inte vad jag ville, inte egentligen. Jag ville bara ha en fungerande familj.


Så som jag ser på det har det alltid varit jag som varit den starka i min familj. Det är jag som tar tag i problemen och säger vad jag tycker. Jag har många gånger lagt mig i mina föräldrars gräl bara för att jag inte orkat höra skriken och även om det inte alla gånger varit det bästa, så har jag inte kunnat låta bli.


Det finns många olika familjesituationer, och jag önskar att jag är ganska ensam om min.

 
 
Sofie

Sofie

8 december 2009 15:17

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men jag känner att jag bara måste lämna ett spår. Jag beundrar dig Malinda.
Vi har olika familjesituationer, men den känslan som når mig efter att läsa verkar vara lik din. Åtminstone tillräckligt lik för att känna igen mig och relatera till din smärta, genom min egen.

http://sofiiejohansson.blogg.se

 
Emma

Emma

8 december 2009 16:14

Ville bara säga att du var jätte duktig, du kan både skriva och prata riktigt bra! Det var riktigt rörande, och jag tycker det är starkt gjort av dig att både ta kontakt och att berätta detta för oss.

Kram!

http://emmibo.blogspot.com

 
Ingen bild

Anonym

8 december 2009 20:29

jag kan bara säga att du inte är ensam.....

 
Ingen bild

tirra

10 januari 2010 19:34

det här stycket kändes som det var taget ur mitt egna liv, jag vet exakt hur du har det malinda.
Jag önskar också att ingen annan människa i världens ska få utsättas för vad både du och jag går igenom, det är rent ut sagt förjävligt.
Men jag beundrar dig som vågade ställa dig framför en del av vår klass och öppna dig! Verkligen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av musikego - 25 mars 2014 00:15

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

Av musikego - 4 augusti 2013 15:31

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

Av musikego - 2 juli 2013 18:31


             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Av musikego - 7 januari 2013 19:07

                

Av musikego - 7 januari 2013 18:54

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...

Presentation

Omröstning

Är du lycklig nu?
 Ja
 Nej

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5
6
7 8 9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Statistik


Skapa flashcards