När jag ser, hör och läser om andras vardag och deras liv önskar jag ibland att jag var någon annanstans.

Jag vill också uppleva den "normala" vardagen. En kärleksfull familj, eller i alla fall känslan av en familj som kan kommunicera. Jag märker mer och mer hur udda jag/vi lever. Och jag vill inte ha det såhär. Det låter hemskt, men ibland vill jag byta. Byta familj för att prova på hur vanliga människor lever. Jag vill slippa skämmas när jag tar hem folk, jag vill inte att ni ska behöva fråga vad som är fel, eller kommentera när man hör konstiga ljud någonstans på nedervåningen. Jag skäms. Jag vill slippa kommentarer och blickar. Jag vill kunna känna mig bekväm hemma. Nu gör jag bara det när jag får sitta själv, ostört inne på mitt rum.

Vi har bara ett liv, men nu vill jag byta.

 

Sofie

16 oktober 2009 16:29

Jag tänker på dig! Det är det enda jag kan säga Malinda.

http://sofiiejohansson.blogg.se

 

Sofia

16 oktober 2009 21:31

Jag tror inte det finns någonting som vi kan kalla normalt, alla har vi brister och guldkorn. Det du har, har ingen annan, och jag tror egentligen inte du vill byta ut det.

 

Malle

17 oktober 2009 17:41

Sofia: jag vet att "normalt" är ett flummit uttryck, men hemma hos mig är det ändå långt ifrån normalt. Jag vet inte hur insatt du är, men ibland vill jag faktiskt byta. For real.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...