Jag överlevde dagen. Och det gjorde de andra också, så vitt jag vet i alla fall.

Tyvärr är det inte över än, men det kommer. Och det ska bli rätt.

Nu ska jag inte tänka på det mer för tillfället. Istället ska jag berätta om en lite rolig dröm jag hade härom natten. Hemsk, men rolig.

Det var nämligen så att jag och två av mina vänner blev kidnappade av en hemsk man. Han såg ut som en vanlig människa, men jag visste att han var ett monster. Vi satt fångna i en buss, tillsammans med vår kidnappare. Han skulle köra oss långt ut i skogen, till någon hemlig plats, och sedan var det ute med oss.

På väg till den här hemliga platsen satt vi och grät, skakade och pratade minnen, livrädda för vad som skulle ske. Plötsligt kommer jag på att vi inte ens provat att ta oss därifrån. Vi försökte fly, men ingenting funkade. Då bestämde vi oss för att vädja till vår kidnappare. "Snälla, låt oss gå, vi säger ingenting - vi loooovar!" men det funkade inte det heller.

Så tillslut gav vi upp. Jag satte mig och tänkte på allt jag skulle missa, allt jag hade att längta till. OCH PLÖTSLIGT! jag bröt ihop, skrev och fick panik - DU FÅR INTE DÖDA MIG NU, DÅ MISSAR JAG JU ANDRA TWILIGHT-FILMEEEEEEN!!!

Sen vaknade jag, skrattade lite åt mig själv och gick och åt frukost.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...