Jag vill säga kanske, jag vill säga att jag inte vet, jag vill säga förlåt. Jag vill att allt ska vara så mycket lättare.

Imorgon bär det av. Avfärd runt 05.00 mot Sveriges finaste stad, Göteborg. Fast där blir man inte kvar så länge, drar direkt mot Landvetter och vidare mot värmen i Tunisien. Tokigt bra ska det bli, förhoppningsvis.

Lite nervöst inför resan ner, hitta Landvetter, komma rätt, checka in, väga väskor, flyga, hitta väskor osv osv osv...

Det går nog bra. Fint ska det bli.

Hoppas det regnar i Sverige.

:*

Jag känner för att skriva, skriva, skriva!

Ett problem dock, jag har ingenting att skriva om. Jag kan berätta om min otroligt händelserika dag, hur myggorna äter upp mig mer och mer för varje dag, eller kanske hur min spotify spellista ser ut...

Sen är frågan hur många som intresserar sig av mina vardagssysslor. Jag är ju inte precis någon Blondinbella eller Storstadspojke.. Å andra sidan borde väl min vardag vara lite intressant för någon ensam själ där ute, om man tänker på hur många som läser om Blondinbellas vardag (och ja, jag är en av dem).

Kanske kan ni känna igen er lite om jag berättar om hur otroligt irriterande jag tycker att ikeas reklam är som kommer och stör mitt i Håkans fina gårdakvarnar & Skit, eller lika mycket pain in the ass som Daniel Lindström är när han gör lite fin reklam för sin nya skiva. Jag liksom alla andra är inte intresserade, åkaj?

Trots dessa urdumma reklamavbrott ska jag inte klaga på min käre lille vän Spotify, jag gillar dig, det gör jag. Förlåt. Men snälla, byt ut Lindström mot något mer värt. Kanske en reklam för smörgåsgurka?

tack för mig

hej

02.19

Mycket att längta till och mycket att ta tag i, mitt huvud orkar bara inte just nu. Nu vill jag bara njuta av sommarnatten, musiken och allt som är bra.

 Just nu är det Håkan som gäller, och det lär hålla i sig fram till den 18 September om inte längre. Det är datumet för Göteborg, liseberg och Håkan Hellström, tokfint har jag hört.

Innan dess är det mycket att hinna med, till veckan t ex då det bär av till Tunisien, inga fel där inte. Sen ska man tillbaka till MPC och träffa alla igen, lär bli lite fint det med.

Men att blicka så långt framåt är ingen idé än. Nu tar vi en dag i taget och börjar med imorgon. Det lär bli en fin dag

Om någon kunde förklara för mig allt som händer skulle jag vara glad.

Om någon kunde förstå bättre och visa mig skulle det vara så mycket enklare.

Om någon kunde tala klarspråk skulle jag bli glad.

Men livet ska tydligen vara förjävla invecklat. Jag orkar inte tänka mer, det blir bara fel ändå. Dubbla signaler, eller dubbla viljor.

Snälla, våga vara rak

Vart är den bortglömda känslan av måsten, vart har tidiga mornar tagit vägen och vart är min käre vän sista minuten?

Inte har de försvunnit för gott inte, om bara några veckor är de faktiskt tillbaka igen. Men tro inte att de är välkomna för det.

Det är så mycket att hinna med tills dess, så mycket att tänka på, så mycket som ska hinnas med. Och nog ska jag klara det alltid. Måsten, det finns det inga för tillfället, men många ska och borde. De är dock inte lite högt prioriterade, för än är det sommarlov och än kan jag göra som jag vill.

Det känns bra, just nu