"Malinda är ett namn av armeniskt ursprung och betyder "ovärderlig diamant". Den 31 december 2006 fanns det 64 kvinnor och 1 man i Sverige med namnet, 35 av kvinnorna samt mannen hade det som tilltalsnamn/förstanamn."

Att det finns en kille med samma namn som mig hade jag aldrig gissat på. Å andra sidan hade jag aldrig trott att mitt namn betydde någonting heller.

När jag var yngre var jag osäker på mitt namn, det var ingen annan som hette som jag och de som hörde mitt namn för första gången reagerade alltid på dess ovanlighet. Det gör de fortfarande förresten. Men nu är jag mer bekväm i det. Och från och med nu gillar jag det nog ännu mer faktiskt.

Jag kunde aldrig tro att mitt namn skulle betyda något, jag fick nämligen mitt namn av en slump. Jag tror man kan säga så i alla fall. Det var så att min mamma ville att jag skulle heta Linda och min pappa ville att jag skulle heta Malin. Så de kom på att slå ihop det helt enkelt.

Till att jag var kanske 10-12 år trodde jag att jag var ensam i hela världen att ha mitt namn. Sen minns jag att jag och mamma kollade upp det på datorn och det visade sig att det fanns 26 stycken(!) malinda i Sverige vid den tiden.

Som man kan läsa i utdraget högst upp så finns det idag cirka 65 personer i Sverige som heter Malinda. Jag tycker att det är helt fantastiskt. Hoppas vi blir ännu fler. Vi - "ovärdeliga diamaner.

:*

Ett avsnitt Grey's anatomy tog just slut. Jag kollade oavbrutet, det går inte att flytta blicken från ett så bra program. Men vid ett tillfälle bytte jag kanal för en sekund.

Jag visste från början precis vilket avsnitt det var, jag visste inte om jag ville se det egentligen, men när det gäller grey's är det svårt att säga nej. Att jag tvivlade berodde på avsnittet, varje avsnitt har sin charm, men just det här, det är speciellt. Denny dog. Det avsnittet var det. Man ser honom försvinna, innan Izzy vet om det. Man ser Izzy ta hissen för att komma till Denny, utan att veta. Man ser henne närma sig hans rum, utan att veta. Man ser henne se honom, se vad som hänt. Han är borta, hon förtvivlad. I ett ögonblick förändras allt.

Det var precis innan det hände som jag bytte kanal. Jag tänkte att om jag byter så ser ingen annan heller. Då händer det inte. Lite som när man var liten, satte händerna för ögonen och tänkte: "Om jag inte ser något så kan ingen heller se mig". Nu vet jag att det inte funkar så, men det kändes ändå säkrast att byta, att försöka ändra på det förutbestämda.

Jag bytte dock tillbaka illa kvickt. Även fast att det är hemskt, och jag inte vill att det ska hända, så är det ett så gripande avsnitt att jag måste se. Denny dog. Izzy fick se honom och allt gick i bitar. Trots detta ville jag se, jag ville ta del av den känslan som avsnittet för med sig. Jag ville - men jag ville inte. Det är knasigt.

Nu sitter jag i alla fall här, ett vattenfall av tårar senare. Jag visste att det skulle bli såhär.  Det låter helkväppt men jag blir så otroligt betagen av så bra serier som Grey's Anatomy. Nästa åktur blir redan imorgon, klockan nio sitter jag bänkad. Det borde du också göra

:*