Fransson skottar snö

Värmlands museum har en utställning om just det som underrubriken säger; om Sverige, Förintelsen samt Sverige under Förintelsen. Utställningen är producerad av Roy Andersson, Kalle Boman och Stig-Åke Nilsson från Studio 24.

Under andra världskriget då nazisterna hade makten i Tyskland var Sverige ett delat land. Man tvekade inför många beslut och hade inte fullkomlig kontroll över vad som var bäst för landet och dess befolkning. Faktum är att Sverige bidrog till de hemska massmord som skedde i Hitlers Tyskland under 1933-1945 genom att utvisa judar och låta dem gå det hemska ödet till mötes.

Samtidigt som detta hände bakom stängda dörrar i Sverige och samtidigt som kriget var i full gång i många andra länder fortsatte vi leva som vanligt här hemma. Vi firade traditioner, födelsedagar och bröllop. Vi skrattade och log medans tusentals människor blev brutalt mördade i länder inte allt långt från vårt eget. Det är just därför utställningen fått det namn den idag bär. ”Fransson skottar snö” är en titel som kom fram utifrån det att vi fortskred med våra vanliga liv och traditioner medans folkmord skedde bakom våra ryggar.

När jag entrar museet och ingången till utställningen blir jag aningen förvirrad. Jag hade väntat mig en mörk tillvaro med starka och djupa känslor som skulle hoppa på mig. Jag hade nästan varit lite rädd för att bli påmind om de hemska minnena från koncentrationslägren i Auzwitch och Birkenau som jag några år tidigare besökt. Men som sagt blev jag lite förvirrad och kanske också lite besviken över dess brist på inlevelse. En ljus sal med vita väggar och stora utrymmen var vad som mötte mig.

En nazistflagga på väggen kontra en svensk bredvid denna välkomnade mig på något sätt till utställningen och med ens förstod jag; här behövs inga mörka väggar eller trånga utrymmen för att få en känsla av den grymhet som pågick under Hitlers makt, det ligger i luften.

Bilder, texter, statyer och filmklipp fyllde rummet. Svartvitt och enkelt, en del tavlor tog upp hela väggar och hade långa texter som förtydligade budskapet de hade, andra var små där inte ens fotografens namn angavs. Ett gammalt skrivbord från den tiden stod uppställt längre in i rummet. Böcker, skrifter och annat som handlade om eller var från förintelse tiden fanns i montrar på utställningsgolvet.

Men det som gjorde störst intryck på mig var ändå den statyn som stod bakom den temporära väggen längst in i rummet. Statyn som heter ”En övermänniska avlivar en undermänniska” tillsammans med en informativ och berättande text ”Att döda med sprutor” ger mig rysningar. Statyn består av fem människor; tre stående och två sittande. Varav en av de sittande är offret. Två av de stående håller i offret medans den tredje för in sprutan i hjärtat på den utsatte. Inte nog med att det är en stark bild, det finns även en beskrivande text till ”… Medan han plågades togs han från båda sidor under armarna och kastades på en hög med kroppar i ett angränsande rum. Och den näste tog plats på stolen”

I texten berättas det även om giftet som förs in i hjärtat, och att offren dör på cirka 15 sekunder. En oerhört smärtsam död, och ändå var det här ett av de mildare sätten att dö på under Förintelsen.

Jag måste säga att hela upplevelsen var något extra. Det är inte precis någonting som gör mig glad – tvärtom så tvingar det fram minnen från den gången jag var i Polen och koncentrationslägren. Men det är nyttigt, vi behöver bli påminda om det som hänt för att vi ska kunna undvika att det händer igen. Vi behöver förstå vart gränsen går och vi måste ta hand om oss själva, vårt land och även vår värld. Det är verkligen en utställning värd att besöka. Och trots att väggarna är ljusa och det finns gott om plats att vistas på så kände jag mig instängd och lite rädd för vad verkligheten har visat mig. För det har verkligen hänt.
Låt oss nu bara se till att det aldrig händer igen.

Plugget blev just mycket jobbigare än innan. Engelska, textkommunikation, svenska, arbetsmiljö... Sen den nedrans multimedian också, men den funkar ju inte att göra hemma så.

Jag orkar inte. Jag börjar tröttna ordentlig, jag kan inte komma igång. Men det är väl bäst att försöka i alla fall.

Men om jag känner mig själv rätt lär jag nog vara tillbaka här snart..

:*