Förnuft eller känsla? Kanske båda, 50/50, 70/30? Jag kan inte komma på något direkt svar som jag kan känna igen mig i. Det är ett alldeles för svårt ämne för att jag ska kunna förstå vad jag själv är utan att tänka ett tag.

Kanske har vi alla har lite av båda, vi kanske behöver lite av båda. Utan förnuftet, med endast känsla kommer vi knappt helskinnade genom livet. Det finns de situationer vi verkligen behöver kunna tänka igenom våra beslut, vi behöver förnuftet. Men vi behöver också känslan, utan den kan vi inte leva våra liv som vi vill. Vi behöver släppa loss, ta det lugnt och göra det vi vill och känner för.

Det bästa är nog en blandning av dem då de balanserar oss som bäst. Vi behöver ett stopp som säger till oss att nu är det nog, vi behöver ett stopp åt andra hållet som säger att nu är det dags att göra det man känner och vill. Så vad är jag nu då, en härligt perfekt blandning kanske? Man kan ju alltid hoppas. Jag tror jag är lite mer känsla än förnuft. Jag borde nog tänka mer och använda förnuftet mer än jag gör ibland. Men när man är van vid något, eller när man egentligen inte vill ändra på något som kanske borde ändras på, då är det inte nästan omöjligt att förändra.

Tänk barn t.ex nu tror jag inte att de små varelserna i vår värld har en aning om hur de tänker, men vi vet. Vi vet att barn har en förmåga att gå på känsla, för de har inte lärt sig vad förnuft är än. Barn kan göra om samma misstag om och om igen, det fastnar bara inte. Det är nog så att vi successivt lär in förnuftet. Ingen har det från början, det kommer medans vi växer upp. Kanske är det därför jag anser mig själv vara mer av en känsloperson, förnuftet kommer med åldern - förhoppningsvis.

:*