Jag läser inlägg som jag själv skrev i sommras. Soliga dagar, mindre bra dagar och underbara dagar som aldrig glömms.

Det som berörde mig mest var ändå det jag skrev efter arvikafestivalen. Det är egentligen inte så mycket om vad vi gjorde, det är inte så splittrat utan det handlar om en sak; kentkonserten. Det var det bästa på hela festivalen, helt underbart! och jag minns det som igår. Jag minns mina känslor när ridån dras ner. "Likt en våg av kärlek" för att citera mig själv. Jag minns även slutet, som alltid får mig i ett sådant melankoliskt stadie. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, gläde, sorg, frustration? Så istället blir det en blandning av allt, helt galet.

Men saken var ju då den att min lycka inte tog slut när kent lämnade scenen.Det gör den väl aldrig  i och för sig, lyckan efter en kentkonsert gör mig ett bra tag. Men den här gången var det ändå annorlunda. När kent lämnat scenenmötte jag upp Elin. Och det var Elin som fick min värd att snurra igen. Hon hade fångat Martin Skölds Svettband, och vem tror ni hon gav det till - om inte mig!  Lyckan var total. Jag ryser bara jag tänker på det.

Tack Elin!

:*

Jag ska inte vara hemma nu, jag ska inte kunna skriva nu. Jag ska sitta och ringa till en massa okända människor fram till nio. Men det gör jag inte.

Min hals är nämligen tjock som en fet amerikansk hot dog. Eller någonting liknande, väldigt tjockt. Dessutom hostar jag vid minsta ansträngning, ibland även utan ansträngning. Så Loui skickade hem mig. Därför kan jag sitta här nu

Förresten så snöar det ute, det förstör den lilla vårkänsla som jag hade. Typiskt.

Nu ska jag pigga upp mig själv med någonting gott, typ varm choklad.

Puss på det

:*