Jag har kommit på en till sak.

När jag väl skriver, så räcker det inte med ett inlägg. När jag väl börjar måste jag bomba världen med inlägg på inlägg på inlägg. Men som jag tidigare konstaterat. Det är för mig.

Jag har då gått och funderat på några ämnen som inte dött än, de förtjänar att skrivas ner.

Jag ska börja med en sak angående p3, så får vi se om jag fortsätter med några ytterligare senare.

P3 har omnämnts åtskilliga gånger i min blogg. Det är alltid ett aktuellt ämne, då jag nästan alltid låter radion förgylla min vardag. Den blir en del av mitt liv.

Ni vet att man kan känna en sån längtan att bara få vara någon annan? Ibland är det fär att man bara tröttnat på den man själv är, eller så vill man bara ta en paus och leva någon annans liv. I mitt fall var det avundsjuka som drev mig.

Det hela utspelade sig för någon vecka sen. Jag sitter i min svarta sacco-säck framför teven hemma i allrummet på andra våningen. I min hand har jag handkontrollen till vårt gamla playstation. Jag är inne i en bomberman period och jag kan sitta i timtal. Men till saken nu, radion är på i mitt rum som ligger intill - p3 såklart. Det pratas om oförglömliga brev och saker man fått på posten.

En av programledarna heter Jonna. Efter att en av de andra berättat en historia liknande den i filmen ps. i love you, kommer Jonna med den underbaraste sanna berättelsen någonsin.

Det utspelade sig för ett antal år sen. Jenna är ett stort kentfan, och hon har länge gått och väntat på att de ska släppa sin då nya cd Hagnesta Hill. Att vänta är nästintill outlidningt. Det vet alla ni som någon gång väntat på en viktig dag, ett viktigt ögonblick, eller kanske bara på att få komma in på toaletten. Att vänta kan vara hemskt, men ändå så värt det.

Dagen innan plattan släpps ligger Jonna sömnlös i timmar. Hon bara ligger där i sängen och laddar inför morgondagen. Snart somnar hon, och då är morgonen där på en blinkning.

Dagen en ny platta släpps vill man vara ute i god tid, speciellt om man heter Jonna och är ett stort kent fan. Men så blir det inte. För Jonna har fått post.

Nu kommer vi tll den känsliga biten, när jag hörde hennes historia på radion blev jag tårögd av avundsjuka. Jag har aldrig i mitt liv velat vara någon annan så mycket som just då.

Jonna berättar att ett paket låg i brevlådan. Ett litet fyrkantigt sådant. Hon öppnar paketet.

I paketet finns den nya skivan. Kents-samma-dag-utsläppta-skiva låg i Jonnas bredlåda. Det här låter inte så värst märkvärdigt, och det skulle det inte vara heller. Om det inte vore för det som stod skrivet på cd-fodralet. Den var singerad. Av kent. Helt jävla fucking unbelievable.

"Till Jonna från kent" stod det.

Det var längesen jag skrev något ordentligt.

Och är det inte längesen så är det sällan.

Jag vet inte vad det blir med mig. När jag inte kan skriva, när jag inte har någon dator till hands - då kommer jag på teman, rubriker och kanske tänker ut ett helt inlägg. När jag väl sitter här så blir det tomt. Jag har ämnen som jag skrivit upp, men de lockar inte längre. Deras tid är ute. Jag funderar på vad det viktigaste med mitt bloggande är. Vill jag ha så många läsare som möjligt, vill jag nå ut till människor, vill jag bli en blondinbella 2?

Nej, jag tror inte det. Jag skriver för min egen skull.

Det roligaste med att skriva är att bygga upp meningarna till intressanta och betydande berättelser. När jag då inte har någon dator bygger jag ihop meningarna i huvudet istället. Och för mig är det inte så viktigt att få ut det till världen.

Men jag hade allt gärna kunnat skriva ut det så att jag minns det.

Minnet är bra, men kort. Som foto-per skulle säga.

So long.

:*