Min Johannes är den bästa som finns.

Jag älskar dig<3

:*

När jag vaknade i morse trodde jag taket skulle rasa in.

En timme senare trodde jag busshållplatsen skulle blåsa iväg.

Nu sitter jag i skolan utan minsta vibration, förutom från mobilen.

Kan det bero på att solen skiner?

Mina senare inlägg har varit aningen spontana. Jag har inte alltid tänk igenom vad jag skrivit, och då blir det som det blir. Vad jag menar är; ta det inte för hårt. Om du mot förmodan skulle känna dig träffad.

Jag antar att det också kan ses som ärlighet, att jag har skrivit precis som jag kännt, precis när jag kännt det. Dock är det ändå inte vidare genomtänkt. Så ta det med en nypa salt helt enkelt.

Just det! Jag är inte längre utan mobil. Fast den nya har såklart inte kommit än. Jag får köra på festivalmobilen. Jag har också fått hem ett preliminärt comviq-kort tills vidare. Fast det numret ska jag bara ha några dagar som tur är. Sen återupplivar jag mitt halebop nummer! Jag ska meddela när jag fått det, då måste alla som har mitt nummer höra av sig så jag kan börja samla ihop till en kontaktlista igen.

Or die!

I'll be back

:*

Morgonen är avklarad, det är faktiskt snart eftermiddag. Jag blev väckt i morse som planerat och jag kom upp i tid. Min första mobillösa dag lider mot sitt slut.

Kanske inte riktigt än, men jag hoppas på det. Jag vill bara att dagarna ska gå så fort som möjligt nu så jag kan få  det efterlängtade paketet på posten.

Tillbaka till morgonen. Jag hade lång tid på mig eftersom jag var tvungen att bli väckt av någon hemma. Som skulle till jobbet illa kvickt så att gå upp vid halv tio blev. Allt gick finfint tills jag skulle till bussen. Till mina vanliga rutiner hör att lyssna på radion större delen av morgonen. Det gick utmärkt tills jag lämnade huset.

Ingen mobil betyder inget headset och ingen radio. I-poden var inte laddad heller så jag fick klara mig utan musik. Hela vägen till skolan. Däremellan har jag en cykeltur från huset till busshållplatsen. Jag brukar vanligtvis kolla nästan frenetiskt på klockan varannan sekund för att se så jag inte missar den utsatta tiden för bussen. Men eftersom mobilen inte finns till hands fick jag klara mig utan även det.

Jag tar mig till bussen på typ tre minuter. När jag lämnade huset vet jag att klockan var  22 över 11. Bussen går 26. Jag borde hinna. Jag kommer till Stodeneskolans busshållplats utan att veta vad klockan är, med tanken att bussen borde komma när som helst. Men icke. Det dröjer och jag börjar bli otålig. Tanken slår mig att jag nog hade missat den bussen jag skulle med. Så var också fallet. Tur att nästa går tio minuter senare.

Så aningen sen anländer jag till skolan. Se människor jag inte vill se. Eller en människa. Ingen bra start på dagen inte. Usch, vad jag inte gillar känslan. Hat, tror jag det kallas. Något jag måste leva med tydligen.

Mattelektion avklaras på något under en timme. Sen hörs rykten om att multimedian är inställd. Jag dubbelkollar, vi har lektion. Nu sitter jag här och lider. För vi fick en uppgift nämligen. Då vi skulle fota med mobilkamera. Vilket skämt.

:* 

btw! på radion denna morgon spelades kent - Om du var här. Det gör min dag lite bättre.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner bara att jag måste skriva. Kanske är det för att jag suttit här hela dagen som jag har svårt att slita mig, men borde inte sängen locka åtminstonde litegrann?

Fingrarna börjar lära sig tangentbordet igen. Det var verkligen längesen jag skrev såhär flitigt på bara några dagar. Men det tar sig snart igen hoppas jag. Motivationen har inte riktigt funnits där och kanske inte tiden heller. Det kanske kommer någonting bra ur allt ändå, genom att inte ha någon mobil får jag helt enkelt mer tid till bloggen. Fast jag skulle nog hellre få tillbaka babyn ändå. Spela roll, nu är det som det är och jag kan inte göra annat än vänta.

Några meter ifrån mig står teven på. Det är nattmix på ztv för hela slanten. Skönt med lite sällskap såhär mitt i natten som det nu hunnit bli. Klockan är verkligen mycket. Vid den här tiden igår tror jag att jag sov, och då var det ändå lördag. Men som sagt - sovmorgon. Och det gillas.

Ja, vi får väl se hur morgondagen blir. Min första dag utan mobilen. Det känns inte bra, jag känner mig ensam. Patetiskt, jag vet. Men det är så det är. Mobilen är mer än man tror. I alla fall för mig.

Nej, nu måste jag verkligen stänga av den här apparaten om jag överhuvudtaget ska ta mig upp imorgon. Det är nästan att jag hoppas att väckningen glöms bort. fast då blir det lite värre med multimedian... Jaja, den som lever får se.

I'll be back

:*

Klockan börjar närma sig två, på natten.

Jag har ingen brådska att sova för jag har sovmorgon på måndagar, även fast jag känner mig trött och sliten så sitter jag här. Bara för att jag kan antar jag. Eller för att jag inte vill tillbaka till verkligheten. Något är det.

Fast jag borde ju vilja sova, för på det sättet blir det snabbare morgon. Och snabbare morgon betyder snabbare morgondag och snabbare vecka och jag vill ha min mobil. Allt jag skriver om idag/igår verkar på något sätt bli relaterat till min kära mobil. Jag kan inte hjälpa det, det rä saknaden som tar över.

Jag har i alla fall löst problemet hur jag ska vakna imorgon. Först tänkte jag att jag kunde vara lite kreativ och kanske ställa in kameran på självutlösare, men jag tror inte den går att ställa in på sisådär åtta timmar tyvärr... Min nästa tanke var att öppna balkongdörren lite och släppa in kylan, för då borde det ju bli lagomt kallt så jag vaknar någongång runt lagom tid. Men det känns tyvärr lite för luddigt, dessuto vill jag inte riskera att frysa ihjäl i vårt kalla novemberregn.

Så jag valde tillslut den enklaste och också tråkigaste metoden - att be om väckning. Det är ovant för mig, jag har vaknat själv (eller med hjälp av mobilen), ända sens mellanstadiet tror jag minsann. Det kanske är dags för lite omväxling ändå då. Vi får väl se om jag vaknar.

Morgondagen kommer bli tråkig. Jag vill ha min Astronaut. Bums!

:*

Jag är sur och grinig.

Jag får inte höra det jag vill.

Det jag behöver.

Telefon tyckte jag det snackades om tidigare. Men nej, det är väl onödigt antar jag. Visst jag behöver sova så är det, därav grinigheten. Men spela roll. Jag är sur i alla fall. Som alltid, för jag är alltid sur och grinig. Och klagar jämt, eller hur? Nu är jag bara trött på allt och alla.

Jag fick inget sim-kort till telefonen för det glömde mannen som kallar sig min far. Jag har suttit här hela dagen eftersom alla andra helst gör någonting annat eller så kan jag inte nå dem för jag har ju ingen telefon (som jag nu nämnt minst hundra gånger i de senaste inläggen).

Jag orkar inte gå till skolan imorgon, det känns ovärt. Jag måste ringa praktikplats som jag nte vetom jag kommer få. ingenting är klart och det känns så jävla bra ska du veta. Allt är skit nu. A-L-L-T. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Skola måste bli eftersom vi börjar med något nytt i multimedia-dreten även om det känns redigt ovärt.

Få mig glad igen någon, snälla. Jag behöver lite pepping.

Allt går utför...
Och jag gillar det inte.

:*

Jag har suttit här största delen av dagen. Jag gör ju egentligen ingenting. Laddar upp lite bilder, skriver blogg och lyssnar på musik. Jag förstod inte riktigt vad det var som höll mig kvar. Tills jag för några minuter sen lämnade datorn för att ta någonting att äta.

När jag var på väg ut från köket och upp för trappen slog det mig. Jag slängde en blick på soffan som för tillfället står i hallen, där min mobil brukar ligga och vila när jag inte orkar ha den i fickan. Soffan var tom.

Jag saknar verkligen min mobil. Jag brukar ha den med mig 24/7 och nu är den borta. Den enda källan till kontakt med omvärlden är nu datorn. Det är därför jag suttit som fastlimmad här hela dagen. Jag vill inte märka att mobilen är borta, jag försöker låtsas som att jag klarar mig bra ändå. Men det gör jag inte.

Jag funderar på hur det kommer gå imorgon. Min mobil är min väckarklocka, min musikkälla, min trogna ledslagare. Jag kommer inte kunna lyssna på radion på bussen till skolan imorgon! okej, lugn. Låt inte paniken ta över.

Mina dagliga sms kommer inte vara möjliga imorgon. Det kommer bli fruktansvärt frustrerande. Det kommer seriöst bli en utmaning. Jag är aldrig utan mobil.

Snälla posten, låt min mobil komma hem fort.

:*