Jag har suttit här största delen av dagen. Jag gör ju egentligen ingenting. Laddar upp lite bilder, skriver blogg och lyssnar på musik. Jag förstod inte riktigt vad det var som höll mig kvar. Tills jag för några minuter sen lämnade datorn för att ta någonting att äta.

När jag var på väg ut från köket och upp för trappen slog det mig. Jag slängde en blick på soffan som för tillfället står i hallen, där min mobil brukar ligga och vila när jag inte orkar ha den i fickan. Soffan var tom.

Jag saknar verkligen min mobil. Jag brukar ha den med mig 24/7 och nu är den borta. Den enda källan till kontakt med omvärlden är nu datorn. Det är därför jag suttit som fastlimmad här hela dagen. Jag vill inte märka att mobilen är borta, jag försöker låtsas som att jag klarar mig bra ändå. Men det gör jag inte.

Jag funderar på hur det kommer gå imorgon. Min mobil är min väckarklocka, min musikkälla, min trogna ledslagare. Jag kommer inte kunna lyssna på radion på bussen till skolan imorgon! okej, lugn. Låt inte paniken ta över.

Mina dagliga sms kommer inte vara möjliga imorgon. Det kommer bli fruktansvärt frustrerande. Det kommer seriöst bli en utmaning. Jag är aldrig utan mobil.

Snälla posten, låt min mobil komma hem fort.

:*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...