Förvänta er inget smart, genomtänkt och klockrent inlägg.

Jag sysslar inte med sånt. Inte idag  i alla fall.  Idag ska jag bara skriva av mig vad som än kommer. Bara för att allt känns så bra och fingrarna glöder!

Jag gillar skarpt när allting bara fixar sig, det är verkligen underbart! Allting omkring mig gör mig glad nu, verkligen allt. Människorna, musiken, mina strumpor. Verkligen allt!

Jag har tränat idag, orkade iväg själv. Stolt? ja, faktiskt. Ordentligt blev det också. Det känns bra, så det mår jag bra för. Det är inte heller helt fel att lyssna på p3 hela dagen. Musiken är verkligen guld. Allt de spelat har varit grymt idag. Ja giller´t!

Igår var en sämre dag. Ångest, knep och bara allmänt pinsamt. Men idag blev allt så bra. Med allt. Jag kan inte få ur mig hur jag känner. Det är bara så bra, det liksom bubblar inom mig.

Nej när jag är sån här kan jag inte vara själv. Det vore taskigt mot alla som missar mig. Nu ska jag dra och vara social. Så hörs vi en annan gång!

PÖSS!
:*

Det kan vara världens finaste ord. Minnen.

Så snart jag har tid ska jag skriva om det också.

Men nu blir det cafeterian.

 :* 

Egentligen har jag inte tid att skriva nu. Inte alls faktiskt.

Men jag har tröttnat på multimedian. Vi har haft lektion i 22 minuter och jag har redan tröttnat. Suck..

Bilddagboken, bloggar och dret blir det istället för att jobba. Matten var likadan idag. Jag orkar bara inte. Vet inte vad det är med mig. Noll ork.

Jag har skuld. Usch, dåligt är det. Fattar inte varför jag inte snackat med folk.  Det ska bli att fixa i alla fall. Fast nej Bea, inte ringa. Glöm! Msn är ett bra redskap annars. 

Nu måste ja tillbaka till multimediavärlden.

Hadé guld 

:* 

Jag ska göra någonting åt min balkong.

Den ska bli mys. Jag ska ha bord, stolar & ljuslyktor.

Jag kom på det när jag stod där ute förut, på min balkong. Det regnade. Himlen var lagomt mörk, det var mysigt. Hade jag bara haft ett bord, några stolar och lite levande ljus hade det varit nästintill perfekt. Hade Johannes varit med mig, då hade det varit perfekt.

Jag vill göra någonting åt det nu. Balkongen alltså. Får fixa det snart i alla fall. Lite tjat bara så går det nog snabbt. Hoppas jag.

Jag tycker om mys.

Jag är inte ensam om att ha det som jag har. Eller som jag har haft det. För det är bättre nu. Åtminstonde för stunden.

Mitt liv har annars varit ganska svårt. Det är något jag märkt, och det är ingenting jag skyltar med. Men så är det. Eller så har det varit.

Mitt liv är inte orginellt. Inte på något sätt. Jag trodde det till en början. Jag trodde jag var ensam. Men det var jag inte. Det är jag inte.

Och det är jag tacksam för. Mycket tacksam. Mitt liv har vänt fram och tillbaka många gånger, det har gått upp och ner i vågor.

Som en tsunami ibland, som en liten försiktig skogsbäck som porlar fram ibland. Ibland som att tassa runt het gröt. Och i vissa perioder som ingenting.

Jag kan vara helt ensam i min egna lilla värld, eller så kan jag ha hela världen omkring mig. Jag blir förrvirrad.

Jag vet inte hur det är, jag vet inte hur jag mår. Bara för stunden.

I nästa sekund kan det vända. Och jag vet inte alls hur det är.

Hemma för många är en oas. En oas av lugn och kärlek. Min oas är annorlunda. Jag skulle inte kalla mitt hem för en oas. Jag vet knappt vad hemma är.

Ibland vet jag inte det. Nu vet jag, för nu är det bättre.

Jag har ännu inte hittat hem, inte till oasen. Jag tror att mitt sökande efter oasen är förljäves. I alla fall för nu.

Senare kanske den finns där. I ett hus, en lägenhet eller en stuga. Någonstanns, någonannanstanns. Men knappast där jag nu bor. Inte på Persiljevägen.
Där finns ingen oas, inte för mig.

Jag är glad att jag inte är ensam. Då vet jag inte hur jag skulle må. Hur jag skulle ta allting. Jag kanske skulle vara psykiskt sjuk. Det är det ingen som vet.

Jag kanske är psykisk sjuk. Det är det ingen som vet. I vilket fall så är jag inte ensam. Och det gör min dag, många gånger.

Är det någon som haft ork att räkna de ord jag skrivit så vet ni att det här är mycket mer än 100 ord. Men mitt liv fick helt enkelt inte plats. Det är ännu inte klart, och mer ord borde finnas. Men det får räcka för nu.

Nu måste jag återgå till verkligheten. Till vår plastvärld.

Sitter bredvid två slynor i B16.

Nej nu ska vi inte vara såna. De är söta mina små flickor.

Lite smådryg lektion har vi i alla fall. En sådan där typisk börja-skolan-igen-och-gå-igenom-alla-skit-saker-lektion.

Det är inte så kul. Men man får tid att tänka. Det är bra, eller? När jag väl börjar tänka är det svårt att sluta. Då får skolan lida istället. Men för tillfället orkar jag inte bry. Det är inget viktigt nu ändå.

Jag har lust att att mitt nyinskaffade länskort och dra med tåget. Nu. bara sådär. Men det går inte. För idag ska jag träna.

Oj! Jag ska träna idag. For real. Haha. Det är lite komiskt. Jag har inte tränat sen innan sommaren. Alls. Det kommer bli jobbigt, och lite pinsamt. Men det får gå ändå. Pinsamt för att jag har en sjukgymnast som inte sett mig träna på hela sommaren. Visserligen har han väl semester också menmen. Pinsamt ändå.

Jobbigt bara för att. Min kondition ligger nog på minus. Och styrkan borde jag tappat för längesen om jag får tro det själv. Får hoppas på motsatsen. Det kommer hur som helst bli en jobbig eftermiddag.

Jaha, så ser min dag ut. Kul. Intressant. Vilken underbar blogg. Äsch. Jag kan inte koncentrera mig på någonting för tillfället.

Så ni får ursäkta för en megaflummig blogg. Jag tar nya tag en annan gång.

Hade guld vänner.

Vi lever bara en gång.

Tänk på det gott folk. 

Förövrigt sitter jag i en datasal i MPC.

Mucho trevlans.

Igår hade jag en hel hjärna full med intressanta saker att skriva om.

Idag är de borta.

Det får komma en annan gång helt enkelt. 

Hade guld.

I'll be back.