När dagen äntligen tagit fart vaknade jag på riktigt.

Visst hade jag som alltid vaknat klockan sju när klockan ringde. Men det var inte förrens nu som jag verkligen kvicknat till.

Jag kände hur hjärtat bankade i bröstet.

Det var dags för att leva nu. Det var min tur att ta steget. Jag gick sakta framåt. Runt om mig såg jag höga bygnader som sträckte sig mot himlen.

Jag var fri, jag var äntligen fri. Nu fanns det inga gränser längre. Jag ökade steget och småsprang lite lätt.

Det såg nog inte klokt ut egentligen.

Att mitt bland stockholms höga skrapor springa som den sportfåne jag inte alls var. Folk kanske fäste blicken, stirrade. Men det var inget som bekymrade mig. Jag var fri för första gången på länge.

Jag kände lycka, glädje och en sprudlande känsla av hopp väcktes inom mig. Som små fjärilar flög lyckan kring i mig. Som fjärilar på en sommaräng. Fast att det var mitt i oktober.

Idag är det den femtonde september.

Det är sjukt vad tiden går fort.

Nyss var det sommar. Nu är det höst.

Värmen försvinner sakta och kylan närmar sig med stormsteg.

Det är konstigt det där.

Jag vill helst ha sommar hela året.

Även om kyla är mysigt och vintern är kul så är sommaren snäppet bättre.

Jag vill inte ha regn, slask och äcklig kyla.

Goa sommarkvällar, grill och mys. Jag kommer sakna det nu när vintern drar in.

Nej, jag tror jag måste tänka på vintern med nya ögon. Istället för att bara se slasket måste jag tänka på snön, innemys och långa mörka dagar med massa levande ljus. Åh, och julen såklart. Lucia, adventsmys och en-chokladbit-per-dag-kalender. Nya kläder är inte fel till vintern heller. Vintern är nog bättre än jag tror.

Fast helt såld, det är jag inte.

Filosofiskt inlägg kommer inom kort.

Måste göra allt som ska göras först bara. Håll ut.

1337! 

ja det gör vi. Väldigt mycket.

Efter en mycket bra fredag hemma i skåre, blev det sunne på Lördagen. Upp tidigt, lite småsegt att åka buss, men det få man stå ut med.

Lördag, äntligen träffa Johannes igen. Åh, me like.

Blev att åka till Martin där Bea och Johan var. Skrämde livet ur Bea. Det var skoj, hehe. Go mat med bästa folket. Great!

Söndag skulle man vart hem och åkt till kusinerna i Väse. Men blev kvar i Sunne istället, inga fel det.

Åkte hem från Sunne idag. Tidigt imorse. Tur att man är morgonpigg i alla fall. Blev staden i Karlstad några timmar med Samuel och Daniel innan skolan. De köpte jeans och snyggbyxor. Jag höll mig och köpte noll. Jag är duktig! 

Nu sitter man i multimedia och har tråklektion.

Det var min helg. Intressant? Nej inte det minsta. Men det skiter jag fullständigt i.

Sådeså.

:*

Idag kom inte mami hem ensam. Med sig hade hon en stor, mjuk, svart, inplastad sak... Det kallas visst för sacko-säck?

Åh jag blev glad! Den här svarta saken har jag väntat länge på. Jag minns att jag som liten brukade leka med mormors sacko-säck. Tillsammans med min bror. Vi lekte korv-med-bröd minsann. En mycket underskattad lek vill jag minnas. Vi kunde skratta tills vi grät medans vi lekte. Det var tider det.

Och nu när jag har en egen kan vi göra det igen!

Äntligen äger jag en sacko-säck.

:*

Nu sitter jag här igen. På en boll. Och ja, det är sant. Är det något av det jag skriver nu som är sant så är det detta. En rund, blå, pilates-boll. Jag fick den i julklapp men har knappt använt den - vilket är rätt typiskt mig. Men nu ska den bli ordentligt använd i alla fall. Som datastol. För jag har hört att om man sitter rätt så tränar man ryggen samtidigt som man kan lulla runt på datorn. Puss på det!

Har precis sovit två sköna timmar i min härliga säng. Det var inga fel kan jag lova! Så nu är jag tillbaka, piggare och klarare än någonsin. Eller något sånt..

Det var nog inte helt sant. Jag är ganska slö för att vara ärlig. En så lång tupplur segar nog ner mig mer än den piggar upp måste jag tyvärr erkänna. Det var i vilket fall som helst skönt att sova lite. Med radion på låg volym och bäcksvart i rummet. Åh, kärlek till mina rullgardiner!

Musiken är en del av mig. Jag har sagt det många gånger nu, men det tål att upprepas.

När musiken strömmar ur mina högtalare är jag lycklig. När jag trycker på play är det något som vaknar till liv inom mig. Det är inte mycket som slår den känslan.

Men en sak, en sak finns det. Tänk dig en stor mängd människor. Alla lika förväntansfulla. De här människorna har samlats i ett stort blått tält, ett tält som rymmer flera tusen människor. Stora röda siffror syns på tältväggen framför dig. De räknar ner. Tillsammans, siffror och människor. Snart börjar det röra på sig. Du känner en stor förväntan. Snart, mycket snart kommer något som du väntat en lång, lång tid på. Kanske hela ditt liv.

Vart du än vänder dig finns det människor. En del känner du igen, men de allra flesta är nya. Alla står de vända åt samma håll. Du följer strömmen. Det du ser gör dig pirrig. Du vet vad som komma skall. Ett svart skynke döljer ännu den stora upphöjnaden som du så väl vet finns där. Män i den lite större skalan kånkar runt på det sista. Finjusteringar görs.

När siffrorna på väggen närmar sig en minut börjar hysterin. Folk trängs, du buttas fram och tillbaka mellan alla okända människor (eftersom du p.g.a trängseln flera minuter tidigare skiljts från dina konsert-kamrater). Du känner hur du fylls av energi. Det känns som om du skulle springa flera varv runt jorden. Men det gör du inte, för du är precis där du vill vara vid precis rätt tidpunkt. Du hör pulsen slå. Du känner den i hela kroppen. Du tänker; kan tiden verkligen gå såhär sakta?

Tolv. De digitala siffrorna närmar sig noll. Vad ska hända, hur ska det hända och framförallt; blir det så bra som vi alla hoppas? Ingen säger något högt men alla vet vilka frågor som tynger folkmassan. När de röda tecknen på väggen visar tio börjar den gemensamma nedräkningen. Så mäktigt. 10.000 människor tillsammans. Tre, två, ett.

Det svarta skynket försvinner ner mot marken likt en våg av kärlek.

Du kan inte röra dig. Det du ser känns inte verkligt. I nästa sekund vaknar du till. Det är sant. Du är vid liv. Du är mer levande än någonsin. Nervositeten dör ut och du ser nu helt klart vad som uppenbarat sig framför dig. Du ler. Skrattar, sjunger, skriker och lever ut till fullo.

En nästintill obeskrivlig känsla.