Textkommunikation. Det är den här dagen jag brukar skriva mest inlägg på. Men icke idag. För idag ska vi skriva en notis. Jag är opepp och redigt trött.

Ingen bra dag idag inte. Ingen motivation till blogg egentligen heller.

Senare blir det kmti. Eller blir det? Jag känner mig opepp till det med. Jag måste bestämma mig, träna eller inte? Jo, jag ska träna. Det behövs. Förkyld och dret, men träna ska man. Duktig jag är.

Nu ska jag återgå till min notis. Eller något annat skoj.

Jag är opepp på allt.

Kommer nog tillbaka hit snart kan jag tänka.

Pöss :*

Vad skulle du göra, hur skulle du reagera. Om jag plötsligt tog din plats. Om jag istället för att sätta mig där jag suttit de senaste sjutton åren sätta mig på din plats, vad skulle du göra?

Jag funderar på om du skulle stirra. Om du skulle slänga en kommentar. Eller om du enkelt bara skulle ta min gamla plats?

Det sistnämnda är troligen uteslutet. Det är du för envis för. Det är vi båda för envisa för.

Igår sa en människa till mig att det kanske är de som är mest lika som lättast blir oense. Som lättast blossar upp till fight. Jag tror att människan har rätt. Jag vill inte jämföra mig med dig, verkligen inte. Men när jag tänkte på det blev det mer och mer logiskt. Det stämde.

Vi är inte lika. No way. Jag låter mig inte bli som dig. Ändå har vi vissa drag som lyser igenom. Envishet. Aggrisivitet. Passion. Jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Men jag vet att vi liknar varandra.

Jag var nära på att skriva Augusti.

Jag har ingen koll längre, vet inte vilken dag, vilket datum eller ens vilken månad det är.

Måste kolla kalendern. Det är illa. vet inte varför, det bara är så nu.

Men tillbaka till det jag tänkte skriva från början. En mycket god nyhet kom till mig idag. Egentligen började det igår, men idag blev det på riktigt.

Kent släpper en samlings-box. Det är underbart. Hela tio skivor med 133 spår sammanlagt. Det är extraspår med. Det är live från eskilstuna 2008. Det är obeskrivlig känsla. Det är underbart. 29 oktober är datumet.

Nedräkningen har börjat.

Idag är en sådan där dag.
Nu är ett sådant tillfälle.

Ett tillfälle att få ut det som satt sig fast i mitt huvud det senaste dygnet. Det är så jag behöver göra ibland. Bara skriva av mig. Ibland handlar det om något viktigt, något betydelsefullt. Ibland är det bara ordbajseri.

Det spelar ingen roll vilket, jag har ändå lika stort behov att få ut det. Idag är det lite mer ”på riktigt”. Det som sitter i mitt huvud. Fast även om det är det som sitter där, är det inte säkert att det är just det som kommer ut.

Ta texten här t.ex Än har jag inte fått ut ett jota av det som ligger och gnager i huvudet på mig. Men det känns bättre ändå. Jag behöver bara skriva, tänka och bearbeta lite. Om allt eller inget. Världsomfattande eller ingenting-värt. Det är ord som behöver komma ut.

Ett gammalt däck gungar sakta i parken. Inga barnaskratt, ingen lek. Det enda som tyder på liv är en kvarglömd fingervante i den kalla sanden.

Lyktstolparnas sken speglar sig i de grunda vattenpölarna och fukten hänger kvar i luften. Ett svagt melodiskt ljud hörs när vinden stjäl med sig björkens löv till den kala marken. Fotsteg hörs på håll. De kommer allt närmre.

Både halsduk och mössa pryder den medellånga mannen som passerar parken med bestämda steg. Mobiltelefon i högsta hugg. Sen hörs vinden vina igen.

Månens ljus döljs bakom tunna moln på den mörka himlen. Den liknar en ost. En rund ost i ett hav av stjärnor.

Det dröjer inte länge förrens tunna små droppar än en gång når marken. De bli fler och fler, snart är luften full av dessa fuktiga droppar. Lukten av asfalt blir starkare i regnet. Fuktig asfalt. En ung flicka kommer gåendes. Hennes steg är korta, precis som benen. I hennes högra hand finns ett paraply. Det fälls upp, snabbt och koncist.

Sanden mörknar när dropparna möter ytan. Trädens grenar vajar nu mer och mer. Graderna sjunker och känlan av oväder trappas upp inom den ensamma människan.

Ibland vill jag bara tillbaka. Vara liten och söt.

Springa runt och skrika, leka, vara galen och förjävlig.

Mysa i mammas knä, leka frisör eller affär med mormor.

Kanske prova på den klassiska korv-med-bröd-i-saccosäck med bror.

Jag saknar tiden på dagis, i sexårs-gruppen, på låg och mellan-stadiet.

Innan det blev allvar. När vi fortfarande hade kojan kvar i pilen utanför huset.

Pilen som nådde nästan ända upp till himlen.

Och som jag kunde klättra nästan högst upp i.

Det är tid som är saknad. Det är tid som är förbi.

Det är tid som inte kommer tillbaka.

puss

Jag tänkte vidare på det där om att inte tänka. Hur svårt det kan vara. Själv är jag sådan att jag gärna sitter och nöter på en text. Tar en mening i taget, tänker, gör om. Läser igenom minst två gånger. Justerar. Det blir en hel del.

När jag då ska försöka att inte tänka blir det en utmaning. Att låta orden strömma ut, utan vidare eftertanke. Det känns som att jag har en spärr som måste öppns för att det överhuvudtaget ska funka. Jag tror det är bra för mig att bara skriva. Utan att tänka. Det blir enklare för varje gång.

Bara för att en text är väl genomtänkt betyder det inte att den är bättre än en text som är skriven på tio minuter. Jag har erfarit det de senaste veckorna på textkommunikationen. De texter som bara spottas ut kan ibland växa hos mig och bli bland de bästa.

Jag kan drömma mig bort, krypa in i min egen bubbla. Eller så stannar jag i nuet, skriver och låter det vara. Det blir en text i vilket fall, och förhoppningsvis så funkar den hel ok.

I'll be back

:*

Den ultimata skrivardagen har kommit. Veckans höjdpunkt om jag får säga det själv. En hel dag med entusiastiskt skrivande. Det enda jag behöver är ett ämne.

Något att skriva om. En rolig uppgift. Ge mig något!

Men nej. Vi har det slappt nu. "Gör klart det ni inte har gjort eller inte gjort klart"

Om man är klar då? Vad gör jag då? Om jag inte kan ge mig ut på det sista jag har kvar, den utomhus-uppgiften som verkar lite smådryg innan man börjat?

Ja, då sätter man sig vid datorn. Öppnar bilddagboken. Nördar lite sådär lagom länge. Sen byter man över till bloggen. Föröker skriva. Bara skriva, utan att tänka. Det låter lätt, men blir inte alltid som man tänkt. Eftersom man inte tänkt?

Sen, när man skrivit en lagomt flummig blogg. Då är det dags att variera sig igen. Vi får se vart vi hamnar.

Let your destiny deside.