Snart orkar jag inte bry mig längre.

Jag kan lika gärna skriva ut allt här.

Snart vet hela världen ändå.

Om hela världen vet, men ingen gör något

vad händer då?

Jag ligger efter i det mesta man kan ligga efter i.

Känns inge bra.

Känns inte heller bra att jag nu inte kan glömma. Jag kan inte stänga in mig. Vart har min bubbla tagit vägen? min plastvärld?

Det fungerar inte. Jag behöver en paus. Jag behöver vara med mig. Ensam, tänka, fundera, filosofera. vad vet jag. Tiden går alldeles för fort för mig.

Jag vill ha min bubbla.

Jag behöver min bubbla. Men nej, här ska snackas med andra. Seriöst snack med massa olika. Det blir för mycket. Det är ju bra nu, varför måste det vara jag som tvingas förstöra tystnaden?

Jag vill inte. Jag måste. Jag gillar inte måsten. Det är som det är.

Jag skjuter fram det.

Hjälp?

Allt blir skit idag. Med skolan i alla fall. Annars är det great.

Men skolan skiter sig nu.

Jag är stressad som få. Har ingen lust och ingen ork. Ingen inspiration. Ingening, nada!

Det går inte braaaaaaaa! :S 

Det är inte lätt när det är svårt.

Kloka ord från jag vet inte vem.

Klockan är 10.30 och här sitter jag i skolan framför en dator. Det är textkommunikation på schemat hela förmiddagen. Det inte roligt. Inte idag. I morse var vi på en presskonferens om en brand i mitticity. Och nej, det har inte hänt. Det är påhittat för att vi nu ska skriva en artikel om det.

Men det går inte bra för mig. Det gick inte bra för mig igår heller. Jag har ingen motivation. Jag har ingen lust alls. Jag vill skriva fritt! Jag vill blogga, jag vill flumma, jag vill skriva flytande härliga texter utan några som helst krav.

Det vi nu gör är helt tvärt om. Det är journalistik; hur, när, var,varför, vem etc. Det är inte flummig eller fritt, det är nämligen betygsgrundande. Inte precis krav-fritt alltså.

Det som gör det hela så frustrerande är inte enbart det jag redan nämt. Nej, det är även tanken om att vissa inte är här, och just nu inte känner pressen. Vissa ligger hemma och myser, andra sover. Det är resterande HIV-gänget jag snackar om. Jag och Carro, vi sitter i skolan och skriver. Vi är duktiga. Det är jobbigt.

Jag kunde också valt att stanna hemma. Och det var nära att jag gjorde det, men sen blev det bara inte så. Och jobbigare blev det när jag fick träffa Johannes i ungefär 20 minuter. Och nu vet jag att han är kvar någonstans i karlstad. Och jag sitter här. Det känns inte rätt på något sätt.

Men det är väl bara att göra det bästa av situationen. Skriver jag mycket nu så slipper jag göra det en annan gång. Suck, det tar emot. Men så får det vara. Eller! (i) Eller så gör jag så att jag tar en liten rast nu.. En liten rast på kanske två timmar? Det känns helt okej att göra det nu när jag ändå inte kan skriva något vettigt på artikeln. Jag ska tänka på saken så får vi se hur det blir. Men jag vet vad det lutar åt...

:*