En blogg i vimlet

Alla inlägg den 17 september 2008

Av musikego - 17 september 2008 13:23

Ett gammalt däck gungar sakta i parken. Inga barnaskratt, ingen lek. Det enda som tyder på liv är en kvarglömd fingervante i den kalla sanden.

Lyktstolparnas sken speglar sig i de grunda vattenpölarna och fukten hänger kvar i luften. Ett svagt melodiskt ljud hörs när vinden stjäl med sig björkens löv till den kala marken. Fotsteg hörs på håll. De kommer allt närmre.

Både halsduk och mössa pryder den medellånga mannen som passerar parken med bestämda steg. Mobiltelefon i högsta hugg. Sen hörs vinden vina igen.


Månens ljus döljs bakom tunna moln på den mörka himlen. Den liknar en ost. En rund ost i ett hav av stjärnor.


Det dröjer inte länge förrens tunna små droppar än en gång når marken. De bli fler och fler, snart är luften full av dessa fuktiga droppar. Lukten av asfalt blir starkare i regnet. Fuktig asfalt. En ung flicka kommer gåendes. Hennes steg är korta, precis som benen. I hennes högra hand finns ett paraply. Det fälls upp, snabbt och koncist.

Sanden mörknar när dropparna möter ytan. Trädens grenar vajar nu mer och mer. Graderna sjunker och känlan av oväder trappas upp inom den ensamma människan.

Av musikego - 17 september 2008 13:17

Ibland vill jag bara tillbaka. Vara liten och söt.

Springa runt och skrika, leka, vara galen och förjävlig.

Mysa i mammas knä, leka frisör eller affär med mormor.

Kanske prova på den klassiska korv-med-bröd-i-saccosäck med bror.

Jag saknar tiden på dagis, i sexårs-gruppen, på låg och mellan-stadiet.

Innan det blev allvar. När vi fortfarande hade kojan kvar i pilen utanför huset.

Pilen som nådde nästan ända upp till himlen.

Och som jag kunde klättra nästan högst upp i.

Det är tid som är saknad. Det är tid som är förbi.

Det är tid som inte kommer tillbaka.


puss

Av musikego - 17 september 2008 10:55

Jag tänkte vidare på det där om att inte tänka. Hur svårt det kan vara. Själv är jag sådan att jag gärna sitter och nöter på en text. Tar en mening i taget, tänker, gör om. Läser igenom minst två gånger. Justerar. Det blir en hel del.


När jag då ska försöka att inte tänka blir det en utmaning. Att låta orden strömma ut, utan vidare eftertanke. Det känns som att jag har en spärr som måste öppns för att det överhuvudtaget ska funka. Jag tror det är bra för mig att bara skriva. Utan att tänka. Det blir enklare för varje gång.


Bara för att en text är väl genomtänkt betyder det inte att den är bättre än en text som är skriven på tio minuter. Jag har erfarit det de senaste veckorna på textkommunikationen. De texter som bara spottas ut kan ibland växa hos mig och bli bland de bästa.


Jag kan drömma mig bort, krypa in i min egen bubbla. Eller så stannar jag i nuet, skriver och låter det vara. Det blir en text i vilket fall, och förhoppningsvis så funkar den hel ok.



I'll be back

:*

Av musikego - 17 september 2008 10:43

Den ultimata skrivardagen har kommit. Veckans höjdpunkt om jag får säga det själv. En hel dag med entusiastiskt skrivande. Det enda jag behöver är ett ämne.


Något att skriva om. En rolig uppgift. Ge mig något!

Men nej. Vi har det slappt nu. "Gör klart det ni inte har gjort eller inte gjort klart"


Om man är klar då? Vad gör jag då? Om jag inte kan ge mig ut på det sista jag har kvar, den utomhus-uppgiften som verkar lite smådryg innan man börjat?


Ja, då sätter man sig vid datorn. Öppnar bilddagboken. Nördar lite sådär lagom länge. Sen byter man över till bloggen. Föröker skriva. Bara skriva, utan att tänka. Det låter lätt, men blir inte alltid som man tänkt. Eftersom man inte tänkt?


Sen, när man skrivit en lagomt flummig blogg. Då är det dags att variera sig igen. Vi får se vart vi hamnar.


Let your destiny deside.

Av musikego - 17 september 2008 09:52

När dagen äntligen tagit fart vaknade jag på riktigt.

Visst hade jag som alltid vaknat klockan sju när klockan ringde. Men det var inte förrens nu som jag verkligen kvicknat till.

Jag kände hur hjärtat bankade i bröstet.


Det var dags för att leva nu. Det var min tur att ta steget. Jag gick sakta framåt. Runt om mig såg jag höga bygnader som sträckte sig mot himlen.

Jag var fri, jag var äntligen fri. Nu fanns det inga gränser längre. Jag ökade steget och småsprang lite lätt.


Det såg nog inte klokt ut egentligen.

Att mitt bland stockholms höga skrapor springa som den sportfåne jag inte alls var. Folk kanske fäste blicken, stirrade. Men det var inget som bekymrade mig. Jag var fri för första gången på länge.


Jag kände lycka, glädje och en sprudlande känsla av hopp väcktes inom mig. Som små fjärilar flög lyckan kring i mig. Som fjärilar på en sommaräng. Fast att det var mitt i oktober.

Presentation

Omröstning

Är du lycklig nu?
 Ja
 Nej

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4 5
6
7
8 9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23 24 25 26
27
28
29
30
<<< September 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Statistik


Skapa flashcards