Jag är inte ensam om att ha det som jag har. Eller som jag har haft det. För det är bättre nu. Åtminstonde för stunden.

Mitt liv har annars varit ganska svårt. Det är något jag märkt, och det är ingenting jag skyltar med. Men så är det. Eller så har det varit.

Mitt liv är inte orginellt. Inte på något sätt. Jag trodde det till en början. Jag trodde jag var ensam. Men det var jag inte. Det är jag inte.

Och det är jag tacksam för. Mycket tacksam. Mitt liv har vänt fram och tillbaka många gånger, det har gått upp och ner i vågor.

Som en tsunami ibland, som en liten försiktig skogsbäck som porlar fram ibland. Ibland som att tassa runt het gröt. Och i vissa perioder som ingenting.

Jag kan vara helt ensam i min egna lilla värld, eller så kan jag ha hela världen omkring mig. Jag blir förrvirrad.

Jag vet inte hur det är, jag vet inte hur jag mår. Bara för stunden.

I nästa sekund kan det vända. Och jag vet inte alls hur det är.

Hemma för många är en oas. En oas av lugn och kärlek. Min oas är annorlunda. Jag skulle inte kalla mitt hem för en oas. Jag vet knappt vad hemma är.

Ibland vet jag inte det. Nu vet jag, för nu är det bättre.

Jag har ännu inte hittat hem, inte till oasen. Jag tror att mitt sökande efter oasen är förljäves. I alla fall för nu.

Senare kanske den finns där. I ett hus, en lägenhet eller en stuga. Någonstanns, någonannanstanns. Men knappast där jag nu bor. Inte på Persiljevägen.
Där finns ingen oas, inte för mig.

Jag är glad att jag inte är ensam. Då vet jag inte hur jag skulle må. Hur jag skulle ta allting. Jag kanske skulle vara psykiskt sjuk. Det är det ingen som vet.

Jag kanske är psykisk sjuk. Det är det ingen som vet. I vilket fall så är jag inte ensam. Och det gör min dag, många gånger.

Är det någon som haft ork att räkna de ord jag skrivit så vet ni att det här är mycket mer än 100 ord. Men mitt liv fick helt enkelt inte plats. Det är ännu inte klart, och mer ord borde finnas. Men det får räcka för nu.

Nu måste jag återgå till verkligheten. Till vår plastvärld.