Snart är jag på väg.

Snarare än jag tror minsann.

Alldeles nyss var det flera veckor kvar, månader. Men som sagt i föregående inlägg så flyger tiden förbi, alldeles för fort.

Min längtan är snart över. Snart övergår den i nervositet kan jag tänka. Men inte än, nej för än har jag inte haft tillräckligt med tid att tänka.

Eskilstuna alltså. På lördag bär det av, då är det dags.

Håkis och kent på en och samma gång, i Eskilstuna.

Jag hoppas bara att det blir bra. Det blir bra. Självklart, det är ju kent. Inget att tveka om. Men resten. Att träffa Martin igen efter tre år. Kul ska det bli, men nervöst är det.

Martin är alltså en kille jag träffade på ett ridläger 2005. Då minns jag inte att vi var alltför sociala, eller? Vad jag kommer ihåg så var det mer efteråt vi tog kontakt. Det gör desamma... Nu ska jag dit på lördag. Och ja, nu blir jag allt mer nervös ändå.

Det har nog legat och gnagt i mina tankar en längre tid när jag tänker efter. Men jag har inte velat ta fram det.

Egentligen vet jag inte varför, det borde väl inte spela så stor roll?

I alla fall så kryper nervositeten närmre nu. Även om verkligheten inte än kommit ikapp mig.

Det blir nog lyckat. Det hoppas jag, och tror. Litegrann...

Minuter blir timmar

Timmar blir dagar

Dagar blir veckor

Och veckor blir år

Tiden går fort nu, riktigt fort. Själv vet jag inte om jag hinner med. Jag glömmer bort att tänka, jag hinner inte tänka. Jag vill ha tillbaka sommarlovet.

Visst det är inte slut än, det är ännu långt kvar. Men om tiden fortsätter att springa förbi mig, ja då är det snart slut.

Jag vill kunna ta vara på tiden. För än så länge har lovet varit riktigt bra. Folket, musiken, upplevelserna. Tillsammans har det gjort min sommar.

Nu vill jag bara att resten, det som är kvar - att det ska bli minst lika bra.

Jag ska ta vara på tiden så bra jag bara kan nu. För att slösa bort en sommar till, det har jag inte råd med.