Regnet höll inte i sig hela dagen. Jag vet inte det exakta klockslaget, men någongång under dagen slutade det regna. Först trodde jag att det bara var ett uppehåll, och att det snart skulle börja ösa ner som aldrig förr. Jag vågade inte hoppas på annat. Men sedan, efter ytterliggare en tid vågade jag tro på det underbara. Regnmolnen var tömda, himlen var torr. Luften var torr. Ännu bättre blev det efter ännu en tid då min kära väl solen tittade fram. Då vart jag lycklig.

Dagen blev inte så hemsk som jag befarat. Visst var det inte så värst kul att cykla ut med en massa reklam i hård vind och regnet piskandes mot kinderna, men som sagt så kom solen. Och mitt jobb blev med ens både lättare och roligare. Men solen i ögonen kunde jag t.o.m njuta av dagens arbete, jag kunde se det positiva - jag cyklade ju ändå hela dagen, lite träning är det ju (y). Att inte bara sitta inne hela dagen visade sig vara ganska skönt. Jag har ändå gjort någonting vettigt idag. Eller vettigt och vettigt, jag har gjort något i alla fall. Istället för att bara sega och sörja över att det är söndag.

Imorgon börjar en ny vecka, då blir det förhoppningsvis lite shopping och sedan ridning. På tisdag blir jag duktig och tränar (äntligen), onsdag ridning, torsdag träning. Ja jag ska helt enkelt börja bli lika duktig som förut igen. Från och med nu ska jag hålla igång så bra jag kan, utan längre uppehåll. Jag ska tamefasen fixa dom där nedrans magrutorna! AMEN.

Mitt tredje inlägg för dagen. Och alla på mindre än en timme. Jag får en känsla av att jag försöker undvika någonting, undra vad det kan vara....

Regnet håller i sig, och det verkar vilja göra det hela dagen. Det här skulle vara en perfekt dag för en tur till bergvik och lite shopping. Men det kan ju inte jag, nej inte idag. Eller så skulle jag kunna träna idag, vara lite hurtig. Men nej inte idag. Kanske städa rummet, det behövs ju alltid. Men nej, det hinns inte. Plugga, det är bra - man måste ju tänka på framtiden. Eller läsa lite ur "A child callet it", det vore inte helt fel. Badhuset är ett trevligt ställe, åka och simma det är bra. Övningsköra måste man också så man är redo nästa år. Färga broders hår, städa hans rum kanske. Eller lära mig spela gitarr... Listan kan bli lång, men allt detta gör jag så mycket hellre än att gå ut med den hemska reklamen.

Reklamen som ligger ute i kärran, och nere i hallen. Den ligger där så jag ser den varje gång jag går ner för trappen, den ligger där och glor på mig med onda ögon. Hånskrattar åt mig i hemlighet. Å du onda reklam. En dag, en vacker dag - då ligger du inte där mer. Då har jag slutat, sagt adjöss, farväl, auf widersehn. Den dagen kommer bli en minnesvärd dag.

Tyvärr är inte det idag. Så nu ska jag ta mig i kragen och cykla ut med lite fin reklam till några av Skåres finfina brevlådor.

Lid med mig.

Man kan inte skjuta upp saker för alltid. Inte jobb i alla fall, inte det här. Reklam ska delas ut idag,så är det bara. Tyvärr är det jag som måste göra det. Om ingen vill anmäla sig som frivillig? SNÄLLA?! jag blir tokig på det här nedrans slavjobbet.

 Förra helgen var det okej, då var det sol och varmt och glassigt. Idag är det regnigt, kallt och blåsigt. Det är en dag då man borde vara inne och bara mysa med en bra film och lite varm oboy. Och det kanske du kan göra, mysa och ha det gôtt. Men inte jag, nej här ska slavas.

Inte nog med att vädret inte är på min sida, den här helgen ska även KH-aktuellt delas ut, en tidning för Karlstad-Hammarö och den ska ALLA ha. Även de vänliga själar som vanligtvis inte vill ha reklam, de som tänker på oss stackars utdelare. Men den här tidningen är obligatorisk för alla. Tidningen. Alltså ingen reklam, utan tidning. Jag som trodde att jag var reklamutdelare.

Snälla, kan inte du dela ut det, bara den här gången? Och kanske nästa vecka också....?

Det blev inget reklamutdelande igår. Jag orkade inte, sen hann jag inte heller. Var ju och red igår, mys vare och inte en regndroppe på hela turen. Sen kom mamma och hämtade mig för att jag var lat och inte orkade ta moppen. Åkte en sväng till ilanda och övningskörde. Kände som om jag började om från början p.g.a mammas nya bil. Helt omvänd från den gamla, här behövde jag bara snudda vid bromsen för att stanna. Blev kvar där ett tag i alla fall tills Elin ringde och tyckte att jag skulle komma till Emil för att kolla hockeyn. Jaja, då fick man stressa hemåt och duscha och sen dra sig åt ängebäck.

Väl framme ringde man på dörren, men ingen ville öppna. Dörren var låst så in kom man ju inte på egen hand. Ringde på igen - då blev det ett nedrans liv på andra sidan. Låset vreds om och handtaget drogs ned. På andra sidan dörren var inte bara Elin och Emil utan också Viola, Peter och Joel. I samma stund som dörren öppnades hördes mina vännor sjungandes i vacker körsång (kanske inte...), ja må hon leva, ja må hon leeeeva.... Jag blev paff. Överraskad och lite smått chockad klev jag inte och tog emot sången och presenter med ett leende på läpparna, väl inne i köket hoppade Stina fram från rummet bredvid. Jag som alltid brukar vara så bra på att genomskåda sånt här! Men inte den här gången, nejnej.

Tårta hade de bakat också, med (värme)ljus och allt - guld. Kvällen blev mycket bra, det var längesen det var så bra. Tack så grymt mycket allihopa! Ni är guld :*